Var på BVC igår, nu väger Jonna 4,8 kg och är 59 cm lång :). Hon följer sin kurva så fint:) ska dit om 2 veckor igen, börja glesa ut besöken lite. Men nästa vecka ska vi till usö och kolla hörseln, och veckan därpå ska vi dit igen för att kolla hur hon har utvecklats. De kommer ju ha extra koll på henne efter allt hon gått igenom, så man kan hjälpa henne tidigt om något skulle vara "fel".
Annars blev jag dyngsjuk natten till måndag, legat i feber och bihålsinflammation:( och på det så har tobbe börjat jobba oxå, så har inte varit så roliga dagar denna vecka, man orkar ingenting när man är sjuk. Men Jonna har inte varit allt för krävande så det har funkat;) är lite orolig för att Jonna ska bli smittad oxå, så försöker å inte pussa på henne, är skitsvårt! Hehe.
På fredag och lördag blir det att börja jobba lite oxå, ska bli kul å se om tobbe klarar av Jonna helt själv;) hehe, joda det gör han, han är så duktig med henne:) hoppas hon tar flaskan bara;)

Älskar Jonna så oerhört mycket, ord kan inte beskriva den kärleken.
Jonna fanns inte för några månader sen, men nu kan jag inte se ett liv utan henne.
Älskar verkligen allt med henne, till och med hennes skrik är gulligt i mina öron;) hör jag henne skrika (när hon inte är hos mig) gör det så ont i hjärtat och jag vill bara springa till henne å ta hand om henne;) sjukt vilka känslor man får, innan hon föddes försökte jag föreställa mig hur det skulle va å bli mamma, men det är långt ifrån hur det verkligen är. Man kan helt enkelt inte föreställa sig det, det är den häftigaste känslan som finns! Man får en helt ny syn på världen oxå, vad som är viktigt och inte... Jag skulle kunna skriva hur mkt som helst om hur jag har förändrats och mina känslor för Jonna, men det blir för långt;) hehe.
Vill bara säga att jag är så oerhört lycklig, tack gode Gud att Jonna finns! Det bästa som hänt mig:) och tack älskade tobbe att vi fick en sån fin tjej:) nu börjar det riktiga livet:)
Älskar min familj! <3

Igår var jag och Felicia på storseans med Pehr trollsveden:) var riktigt intressant och oxå underhållande, han är rolig oxå;) vi fick dock ingen kontakt men jag ska försöka få en privat sittning med honom nån gång:)
Idag har vi äntligen städat hela huset, hinner ingenting känns det som när man har lilla Jonna, men gick runt med henne i babybjörnen å då funkade det;) hon somna så gött i den:)
Pappa å My va här i måndags och tog jättefina bilder på Jonna:)

Det är nog många av er som undrar vad som hände min lilla dotter när hon föddes, så tänkte berätta lite här nu.

Åkte in till förlossningen kl 8 på onsdagsmorgonen den 4 sept. De satte igång mig eftersom jag gått över 2 veckor. Jag har inte fått min journal än så vet inte exakt när, men jag upptäckte att Jonna hade bajsat i fostervattnet och sa det till barnmorskorna. Tror det var ca 17 timmar innan hon kom. Jag blev orolig för jag har läst att det kan sluta illa om bebisen bajsat i magen, det är ett tecken på att den inte mår bra. Flera timmar senare frågade jag när jag kunde få kejsarsnitt pga bajset. Men de sa att sålänge hon mår bra i magen (hjärtljuden) så blir det inget kejsarsnitt.
Kl 02.01 på fredagen den 6 sept kom hon ut:) de la upp henne på min mage, hon grät till en gång och tittade stort, jag var överlycklig! Men så klipper barnmorskan av navelsträngen, hon sa att det var för bråttom för att tobbe skulle få göra det. Jag såg att Jonna började bli slö, hon slöt ögonen. De ringde in en till barnmorska, då började jag förstå att nåt var fel. Och så lyfte de henne i fötterna och gick iväg, tobbe fick följa med. De försökte ge henne syre för hon slutade att andas. Vi fick först åka in till Örebro, där de sa att läget var väldigt kritiskt och att hon kanske inte skulle överleva. Hennes lungor hade klibbats ihop av bajset så de kunde inte syresätta henne tillräckligt. Så det kom folk från Stockholm, de opererade in slangar i hennes hals som gick in i aortan, och kopplade in en ecmo maskin som syresatte hennes blod i en konstgjord lunga. Så fick vi åka till Astrid Lindgrens barnsjukhus i Sthlm. Hon var nerkyld och sövd i 3 dagar för att bevara hjärnan.
I en vecka var vi i Sthlm, hon fick en kemisk lunginflammation oxå. Men när hon väl började friskna till gick allt väldigt fort! Så vi fick åka tillbaka till Örebro där vi låg i en vecka oxå, där fick vi äntligen ta bort respiratorn. Hon hade då bara antibiotikainfart och matsond kvar. Så vi fick äntligen känna oss som föräldrar, vi fick ta hand om henne och börja öva på amning.
Den 21 sept fick vi åka hem på permission, men vi fick fortfarande hjälpa henne extra med mat å ge henne i sonden. Och i fredags fick vi ta bort sonden:)
Vi gjorde även en magnetröntgen av hjärnan och de kunde inte se att hjärnan tagit någon skada av syrebristen:D så jag är så oerhört lycklig nu, Jonna är mitt lilla mirakel!
Så jag var med om allt som jag var livrädd för, "att gå över tiden, bli igångsatt, och att min bebis skulle få syrebrist". Men min starka tjej klarade av det ändå! Hon är allt något extra;)
Och nu ska vi bara njuta av våran guldklimp!